”It may, after all, be the bad habit of creative talents to invest themselves in pathological extremes that yield remarkable insights but no durable way of life for those who cannot translate their psychic wounds into significant art or thought.”
— Theodore Roszak, In Search of The Miraculous
bättre förr, när det var 70-tal.
citat
0
Efter den här resan är svartvitt min nya kopp té och det gamla färgglada oversaturated kan dra åt helvete.
http://www.flickr.com/photos/hankthehunk/sets/72157624418726194/
Där samlas mitt nya té. Jag är amazed över kapaciteten hos mitt 35mm objektiv, många bilder har blivit så otroligt mycket bättre än vad jag kunnat ana och hoppats på. Det känns som att jag tagit ett långt steg framåt inom mig själv och mitt fotande. För tre år sedan låg ribban inte riktigt där den ligger nu, och det är först nu som jag känner att jag når över den på ett konsekvent och medvetet vis. Det är inte lika mycket tur längre, efterbehandlingen förminskas drastiskt och resultatet blir bättre än vad jag upplevt tidigare. Jag har vuxit, jag är stolt.
Vi dundrar under dagen hem från ett kvavt Amsterdam för att väl på skandinavisk mark inta ett om än möjligt kvavare Öresundståg. ”Vi är medvetna om att ni har det lite varmt där bak i tåget. Ni är välkomna lite längre framåt där det är svalare.” ropar den klämkäcka konduktören ut i högtalarna med en flickig röst. Vi såg oss omkring. Vi satt redan ”lite längre framåt..” och kände sympati gentemot de plågade själarna där längre bak i tåget, eller nä, någon sympati kände vi inte alls. Det är så som vi haft det de senaste dagarna nämligen. I ett svettigt Paris, genom ett klibbigt Lille sovandes i ett kokande Amsterdam. Tropik och fuktig djungel beskriver väl bäst den sista biten hem, ja de sista dagarna rentutav. Att komma hem till Sverige kändes fantastiskt, det var som en riktig härlig AC överallt, runt omkring oss, när vi satte fot på Göteborgsk mark.
Klockan 23:38 passerar vi precis Halmstad. Jag maler på om huruvida jag ska besöka Sara’s fest på ren överraskning eller se till så sällskapet faktiskt är hemma. Mathias tar upp vinaren vi köpte i Puttgarden och uppmanar en flummig Henrik att hämta sina kåsor. Vi häller upp en formidabel årgång San-Tiago och musikmaskinen plockas fram i samma veva. ”Jag börjar nog bli galen. Men jag tror jag hakar på er ut sen..” häver en trött Mathias ur sig. Vi susar förbi Kungsbacka, slänger ur oss den kunskap om hålan vi har och lyssnar måttligt roade till de unga tonåringarnas prat om emo-killar och musik på sätet bakom. Vi passerar Mölndal. Pratar med Jonathan i ett par sekunder innan han lägger på efter att ha ylat någonting obegripligt. 00:17, förfesten Halmstad – Göteborg C tar slut. En stund senare kom vi att i gemensam trupp inta hemmafesten ute på hisingen. En helt vanlig lördag. 67% tåg, 33% fest.
/h’katt, nu med 1200 bilder från resan att beskåda.
Staden luktar rotfrukt. Vi ar trotta. Snubben som oppnar dorren till hostel’et pratar ingen engelska och pekar med hela sitt dystra enlete och tillhorande nave pa ”check-in 12:00′-lappen som sitter fast pa tavlan bakom receptionen. Klockan ar 07:00. Det ar kallt, blasigt, molnigt och vi saknar Lissabon. ”Vi skiter fan i det har och aker nagon annanstans..” lat det till en borjan.
Vi sov ut pa en parkbank, at frukost, fick checka in, at middag och traffade lite folk och da vande humoret till slut, och staden kandes inte sa varst risig och skulle visa sig inte heller vara sa varst risig. Vi seglade omkring i ett sallskap om 15 pers pa snava gator i jakt pa en restaurang som serverade nagonting atbart om natten.
En helt okej kvall, men inget gentemot Lissabon.
Och harifran kommer det fan inga bilder, fotografen har till viss man trottnat pa allt fint som finns att foreviga pa bild. Han atervander imorgon, smatt under tvang, nar vi anlander i Paris.
/h’katt
Stockholmsbruden, som omnamns i nedanstaende inlagg, och hennes tva tillhorande vapendragare. Stockholmsbrudar. Den resande trion fran langa landet lagom blev varat sallskap en inte helt ordinar midsommar. Tre trevliga kvinnor med sjalvdistans och karaktar som inte backar for djupare samtalsamnen och brunare sadana forgyllde varan dag. Vi forfattar SMS till Siri’s mamma, journalisten. En liveuppdatering fran Lissabons gator. Det blev ingen midsommarstang, ingen sill och ingen nubbe. Av nagon anledning tar kyparen for givet att det ar jag som ska ha kvittot, bada gangerna. Han tar en omvag for att stega fram till mig och racka mig det. Ser jag ut som en sugardaddy? Inger jag pondus? Andas jag valfard? Var det de facto att jag bar Jeans?
En man fran Senegal pratar med mig om Uppsala, sin brud i Helsingborg och sin tid i Stockholm, utan att inse hur han upprepar sig fem ganger om. Han ville salja hasch fran borjan. Han verkar forstord. ”Jag forfoljde er fran restaurangen, for att saga en sak: Ga inte dit bort, det ar bara prostitution dar. Ga istallet at det har hallet” sa pekade han, en annan man, mot Alfama dar jag och Mathias bor. Mannen ville sakert bara bevisa for oss att han kunde prata Svenska, och vi gapskrattade at hans udda tilltag men det skulle visa sig att han hade ratt. Knarkrazzia fem meter till hoger om oss, vi beskadar dramat med gladje for att sedan koras bort fran dramatikens centrum. Delar en flaska vitt med Hermelinen, beskadar forberedelserna infor nagon slags pridefestival. Resten av kvallen spenderas pa en uteservering i Baixa-Chiado omradet och vi blir valsignade av annu en man fran Senegal som knyter ett mattligt fint armband runt vara armar. Siri havdar att vi ar dumma i huvudet som spelar med pa hela spektaklet men vi kom undan gratis, med annu ett armband till samlingen.
Vi pratar sprak, ord och beskriver varandra sa gott det gar. Retorisk och sokande far definiera mig. Det leder till en intressant diskussion och analys av samtliga gruppmedlemmar och det ar kul att fa lara kanna manniskor lite mer ordentligt trots blott en ytlig bekantskap an sa lange. Att satta ord pa Isabell ar det svaraste. An en gang ska vi betala, jag far kvittot. Gatumusikanten kommer forbi och delar ut lappar, han vander sig otvivelaktigt mot mig for att racka mig den. Vad utstralade jag egentligen igar kvall? Vi pratar en himla massa mer och avslutar kvallen tidigt, for tidigt i mina ogon. Jag avslutar hemma med musik, utsikt och en stund for mig sjalv.
Jag kommer minnas midsommar 2010, som en av de battre.
Pa aterseende, kara Stockholmstrio. Pa aterseende.
ps Siri, glom inte starta din blog om mig.. ds
Amerikanska kidsen har gatt hem, klockan ar 02:00 och vi intar en staty. Berusade. En kvinna kommer fram till oss i samband med att en tiggare narmar sig, han vill ha 50 cent till parkeringen havdar han. Om tva minuter skulle jag rusa ner for trappor, under marken, pa en jakt. Det visste jag inte da. Kvinnan som narmade oss forklarade att han gatt runt till alla och tiggt pengar. Nar tiggaren lamnat oss for nasta offer sprang hon efter, for att forklara for tiggarens nasta offer vilken bluff han ar. Hon tappade sin telefon utan att marka det, tiggaren tog den och rusade ner for trapporna. Jag sprang efter. Vi sprang efter. Hittar honom langst ner. Han sager att han hittat hennes telefon i hornet bakom en oppnad blydorr i ett parkeringsgarage, och vill ha hittelon for sin stold. Kvinnan vars telefon det ar dyker upp och skaller ut honom.
Mannen erkanner att han ska ha pengarna till kokain, tydligen kostar det 20 euro for nat gram. Han erkanner, staller sig i ett horn och gar lottlos darifran efter en stund. En halvtimme senare gar han omkring pa torget kring statyn igen, tiggandes till sina gram pulver, till ett par minuter for honom gladje och lycka i livet.
”he’s a fucking dope fiend” var det sista kvinnan sa innan hon gick.
Varit vaken i tva minuter, ”vill du aka pa en atta timmars tour idag?” ar det forsta jag far hora. Annu ovaken i mitt sinne, mumlar ett ja och sitter strax darefter i en minibuss pavag langt at helvete utanfor stan, till en gammal stad. Det ar nagot gammalt world heritage-slott som ar malet, som en italiensk fager herre vid namn Luigi Manini (tror jag..) ritat. Arkitektur ar the shiznit har nere. Tradgarden ar ett underverk i sig, med tunnlar, djupa brunnar, vattenfall och en praktig staty pa Pan. Fotograferat massor.
I denna gamla staden plockar vi sedan upp en kille fran Brooklyn, han heter Regis och ar en travel writer pa Lonely Planet. Hans jobb bestar av att se, ata och prova allting en trakt har att erbjuda. Enligt honom gor han the grunt work. Enligt mig later det fantastiskt. Vagen fram till det jobbet lat slumpartad. Efter att ha studerat rysk litteratur fick han in en fot i journalistikens varld och helt plotsligt forfattade han boken om sin hemstad, New York. Det var kul att ha traffat honom, att fa hora lite om Lonely Planet och fa en kansla for vad det ar for typer som skriver skiten egentligen. Vi lampade av honom efter att ha varit pa Europas mest vastra punkt, och akte hem.
Jag passade pa att fraga honom hur de gor med fotografier. Forr brukade travel writers ta bilderna ocksa men vi enades om att skriverier och fotografier ar vitt skilda tingest och han berattade att de numera anvander sig av frilansare. Det finns en bildbank sa han, och man far kanske femti dollar for en bild om de anvander den. Ett visitkort dar det star Henrik Wiberg, Photographer, Lonely Planet ar alltsa out of the question.
Inleder dagen med drommar om livet, som sakerligen lat som klyschor, for en stockholmsk brud pa nattaget hit. Det later verkligen som klyschor, men det ar samtidigt sanningen. Forovrigt resans forsta nattag, och vi pallar knappt av dagen efter. Jag sov i en absurd stallning med fotterna pa Mathias nackstod. Om tva dagar ar vi i Santiago de Compostela. Nu ar vi i Lissabon, en fantastisk stad, boendes mitt i de gamla kvarteren dar man med centimetermarginal undviker att bli mosad av sparvagnar pa de smala branta hala kullerstensgatorna. Min aterhamtning pa hostelet ifragasatts da jag ligger slumrandes pa en parkbank i godtycklig skev stallning, stekt av den stora gula solen.
Vi far varat rum, delar en pava vin och tar en promenad runtom stadens gator. Som namnt ovan med centimetermarginal, sa star vi och trycker oss upp mot en husvagg nar fyra sparvagnar dyker upp bakom ett gatuhorn. Vi firar med att kaka lokalt, kopte ol och lagom less tackar vi nej till en brazilian night som ett par brudar bjuder oss till. Ena halvan sager idiot, andra halvan njot pa balkongen med min kara bok i naven och utsikt over hamnen. MGMT-laten Kids hors spelas pa nagon avlagsen klubb och min resedagbok aterinvigdes.
Fick iallafall kopt en vinoppnare pa marknaden idag. Imorgon lamnar vi bort turismen till nagra andra stollar och lampar av oss sjalva pa traktens finaste strand en timma bort. Det ar skont att vara tjugoett.
/h’katt
En av manga fordelar med resande ar lassuget som dar hemma ar helt obefintligt, men som bortom granserna med tillhorande overflod av ledig tid direkt infinner sig. Ofta i parker, eller pa balkonger i skymningen.
Mathias lurade lite diskret pa mig Ulf Lundells debutroman Jack, om ungdom, dekadens och en himla massa vin, upptag och drommar om brudar. 130 sidor in i den har jag inte haft en trakig stund. vem trodde det om den gamle Ulf, att han skulle kunna forfatta nagonting sa underhallande. kanske ska man ta sig en lyssning pa den gamle mannens musik?
Jag har for tillfallet hivat min Camorra-bok at helvete for ett tag framover. Nattag till Lissabon harnast.
Erbjudandet som alltid lockar, som man alltid faller for och som aldrig gar att valja bort. Erbjudandet som i nio fall av tio sviker. Erbjudandet jag aldrig mer ska acceptera blint. Erbjudandet som borde avskaffas. I vart forra hostel serverades en frukost som innebar att jag for var dag at mindre och mindre saker fran den. Det borjade med att jag slutade dricka juicen, den smakade vidrigt. Den var sa sot att en sockerbit hade kants sur, att koncentrerad saft framstatt som uppfriskande och frasch, att man kunde kanna det artificiella medlena frata pa tungan. Jag slutade ata croissanten dagen efter for den gav den dar torra kanslan i munnen, som nar tandlakaren blaser med luft i hela munnen ni vet. Till sist gav jag upp dom dar javla flingorna som trots att de i sig var helt okej, blev hemska ihop med den ackligt varma och overkondenserade mjolken som fatt sockrad ovispad gradde att framsta som minimjolk.
Imorse drack jag vatten och at tva skivor vitt brod. Tur att det var breakfast included
Och den sota javla marmeladen. Ibland ar hemma faktiskt bast.
/en positiv hankatt
